sv

Story

Jag var 4 år och bodde i ett flyktingläger i Salem, när min mamma sa:
-Maha, kom ihåg du får inte gå iväg med din kompis, du får bara leka här på gården.

En kort stund efter visste jag inte längre var jag befann mig.
Jag gjorde allt vad jag kunde för att hålla mig vid liv.
Rädslan över att misslyckas med att ta mig hem, triggade en stark dödsångest.
På kvällen blev jag hittad, frusen och ensam ute i skogen.
Inga yttre kroppsskador var synliga för mina föräldrar.

Jag förväntades vara tyst och inte prata om det, ihopp om att glömma bort händelsen.

Men varför? Tänkte lilla jag och vågade inte fråga.

Jag bara antog att det var skamligt och att jag aldrig kunde bli hel igen. Så jag låtsades glömma, blev tystare och skicklig på att dölja mina känslor.

Jag passade heller inte in i skolan, stämplades som misslyckad och sedan bortgift vid 18år.

Jag blundade och det gjorde alla som kunde ana något.
Allt jag gjorde var att behaga andra.

Men så en dag fick jag nog, med mina två döttrar 7 och 2 år bestämde jag mig för att packa en väska och lämna allt bakom mig.

Från och med den dagen så började jag lägga märke till mina framgångar.

Efter att du läst min bok så hoppas jag att det föds en vilja till att identifiera din största rädsla så att du kan övervinna det.